Category: artiklar

Josef i prinsessklänning får åskådarna att tänka till


Den homosexuelle aktivisten Peterson Toscano har besökt Umeå med sin gränsöverskridande föreställning Transfigurations – Transgendering Biblestories. Den sätter bibeltexten på sin spets och ger åskådarna möjlighet att tänka på ett annorlunda sätt.
– Jag har inget tydligt budskap, utan vill att publiken ska ta med det de själva upplever här ifrån, säger Peterson Toscano.

Text  och foto © Kristoffer Moldéus | 24 maj 2011

Peterson Toscano kommer från Pennsylvania och var i Umeå en vecka och gjorde två föreställningar i Umeå Maria församling. Han bjuder på en underhållande och viktig föreställning som kretsar kring olika kända bibliska karaktärer. Den blir extra viktig med tanke på dagens klimat där vi förväntas att välja sida.

– Allt är inte statiskt. Som det mesta annat är också sexualitet indelat i en skala och det finns alltid människor som inte passar in på den statiska skalan, så också i Bibeln, säger Peterson Toscano.

Föreställningen delas in i olika delar. En del består i att Peterson Toscano står vid podiet och berättar, om hur föreställningen kom till och vad som kommer att hända. I arbetet med föreställningen intervjuade han många transexuella personer. Desto längre intervjuerna pågick kom de mer och mer in på betydelsen av Bibeln och dess karaktärer. Det är utifrån deras berättelser han byggt sin föreställning.

Han bygger också föreställningen på sina egna upplevelser om att komma ut som homosexuell i bibelbältet Pennsylvania och upplevelsen av att folk ville ändra tillbaka honom till någonting han inte var.

I den andra delen klär Peterson Toscano ut sig till olika bibliska karaktärer. Vi får först möta Deborah från Domarboken. Hon presenteras av en av Jesus lärjungar. Vem lärjungen är framkommer först i slutet av föreställningen. Lärjungen berättar om Tomasevangeliet som enligt lärjungen har en annan syn på det här med könsroller. När vi träffar Deborah visar det sig att hon har problem med sin könsroll, något som inte framgår av den kanoniserade bibeltexten.

Viktig eunuck

Vi får också möta en eunuck. En eunuck var på Bibelns tid en kastrerad man. Kastreringen gjorde att pojken inte gick igenom puberteten. Eunucken spelade en viktig roll, menar Peterson Toscano. Eunucken var att betrakta som slav vilket betydde att han hade insyn på ställen som inte vanligt folk hade. Detta gör att vi stöter på eunucker på olika platser i Bibelns berättelser.

Efter Deborah och Domarboken behandlar Peterson Toscano Esters bok. Han menar att Ester blev drottning tack vare hjälp från eunuckerna.

– Hur kunde annars Ester veta hur hon skulle förföra kungen? frågar sig Peterson Toscano.

Josef i prinsessklänning

Resan fortsätter sedan genom berättelsen om Josef som har en förmåga att tyda drömmar och bär regnbågsfärgad prinsessklänning. Han blir såld som slav till Egypten och lyckas till slut överlista sina bröder och få en betydelsefull maktposition i Egypten.

Peterson Toscano väljer att berätta historien från Första Moseböckerna från Josefs farbror Esaus perspektiv. Esau berättar om sin feminina brorson som klär sig konstigt och har blivit såld som slav.

– Denna berättelse handlar om våldet mot transsexuella människor som förekom på Bibelns tid och som också förekommer på vår tid, säger Peterson Toscano.

Påskmåltiden

En annan bibelberättelse som Peterson Toscano lyfter fram är nattvardsscenen, sista måltiden. Petrus frågar Jesus, var ska vi fira påskmåltiden?

Jesus säger att ni kommer hitta en man med en karaff vatten som har ett rum där de kunde fira påskmåltiden.

– Det är en person som heter Levi men som vill bli kallad för Miriam. Detta är en mycket farlig tolkning av bibelberättelsen. Därför pratar man inte om det, säger Peterson Toscano.

Maria som man?

Slutligen menar Peterson Toscano att det är något speciellt med Maria.

– Det kan vara så att den unga och icke namngivna lärjungen är Maria, säger han.

När föreställningen är slut lämnar besökarna kyrkorummet fyllda av frågor och intryck, viktiga att ha med sig i en föränderlig värld också för kyrkan.

Föreställningen visades i Mariakyrkan i maj 2011.

Religionsdialogsgrupp viktig för religiösa studenter

TEXT OCH FOTO: KRISTOFFER MOLDÉUS

Kyrkan på campus vid Umeå universitet har en grupp för religionsdialog där människor från olika religioner träffas och pratar om sig själva och sin religion. Seglora smedja skickade frilansskribenten Kristoffer Moldéus för att träffa gruppen och höra med deltagarna vad den betyder för dem.

– Gruppen har varit viktig för mig, eftersom man inte pratar om religion i Sverige som vi gör i Italien, säger Catia Cialani, deltagare i gruppen.

Hon fick reda på gruppen genom reklam som Kyrkan på campus gjort på Facebook.

– Jag skrev i forumet att jag var intresserad och fick sedan svar tillbaks att jag var välkommen att vara med, säger hon.

Under året har gruppen, som egentligen består av en engelskspråkig grupp och en svenskspråkig grupp träffats åtta gånger. I varje grupp har man varit i snitt sju personer. I den svenska gruppen finns det människor som kommer från islam, olika inriktningar av kristendomen, Bahai och buddismen.

– Den engelskspråkiga gruppen består av muslimer och kristna, säger Åsa Norin, diakon på Kyrkan på Campus.

Målet med grupperna är inte att debattera, utan att få möjlighet att prata om sin egen religion. Tanken är också att deltagarna inte ska ifrågasätta de andra deltagarnas religion.

– Det är mer spännande med frågor som: hur gör ni, varför gör ni så?, nyfikna frågor istället för ifrågasättande, säger Åsa Norin.

Jag träffar Catia Cialani, romersk katolik från Italien. Hon är doktorand i ekonomi vid Umeå universitet. För henne har det varit svårt att prata om religion i Sverige.

– Jag upplevde det svårt att hitta någon att dela med sig av min religion här. Hemma i Italien är religionen en naturlig del av folks liv, säger hon.

Under våren har grupperna besökt olika religiösa samlingsplatser i Umeå.

– Vi har utgått från de religiösa mötesplatser som deltagarna kommer ifrån, säger Johannes Noord.

Besöken och de övriga träffarna har varit viktiga för Catia och de andra deltagarna.

– Det finns stora likheter mellan religionerna. När man märker det blir man nyfiken och vill veta mer, säger hon.

Under intervjun återkommer Catia Cialani gång på gång till hur viktig gruppen varit för henne.

– Jag vill gärna att religionsdialogsgruppen fortsätter också i höst, säger hon hoppfullt.

Om det blir som Catia Cialani vill och hur framtiden ser ut för religionsdialogsgrupperna vid Umeå universitet vet varken Åsa Norin, Johannes Noord.

– Vi vet inte, vi ska sätta oss ned och diskutera det, säger Åsa Norin och tittar på Johannes Noord som håller med.

– Vi vill gärna fortsätta, men vi får se hur det blir, säger han.

Samma kväll som jag träffar delar av gruppen är det terminsavslutning. Stora delar av gruppen träffas på toppen av Hamrinsberget med klar utsikt över hela Umeå för att grilla.

– Självklart grillar vi vegetariskt för att folk från olika religioner och traditioner kan vara med, säger Johannes Noord.

Det inkluderande med vegetariska valet ligger i linje med religionsdialogsgruppens tanke och är en förutsättning för en fungerande dialog, slår det mig när jag efter att ha fotograferat gruppen vandrar ned för berget fylld av hopp för en bättre värld.

Kristoffer Moldéus

”Religionen är en möjlighet, inte ett hinder”

En imam och en präst driver ett projekt som syftar till att se religion som en möjlighet och inte som ett hinder. Tillsammans vill de motverka bildandet av extrema grupperingar i samhället. Läs Kristoffer Moldéus rapport från Västra Skrävlinge i Malmö.

TEXT: KRISTOFFER MOLDÉUS

Samarbetet har fått växa fram naturligt och idag har Västra Skrävlinge församling i Malmö en projektanställd hos dem som arbetar med interreligiösa frågor. Pengarna till projektanställningen kommer från Lunds missionssällskap och samarbetet har växt fram med tiden då församlingen ligger i ett mångkulturellt område.

– Vi vill på så sätt skapa mötesplatser för att kunna lära känna varandra och utveckla en gemensam verksamhet, säger Torgny Anderberg.

Västra Skrävlinge församling ligger i Rosengård i Malmö och 40 procent av de boende där kommer från andra delar av världen och församlingen tillsammans med Islamic center i Malmö ville skapa mötesplatser för att kunna lära känna varandra.

– Vi besöker de båda religionernas församlingar och visar hur religionerna kan samverka, säger Torgny Anderberg.
Tillsammans med Islamic center och andra religioner i området har man skapat vad man kallar Forum för interreligiöst samverkan i Malmö.

– I forumet  träffas inte bara representanter för islam och kristendom, utan också människor från andra religioner som judendom, buddism, Hare Krishna, Bahai och de flesta religioner, säger Mukhiddine Shirinov, projektanställd för interreligiösa frågor.

– Mukhiddine Shirinov arbetar 80 procent på sin arbetsplats i Västra Skrävlinge församlings lokaler. Resten av tiden arbetar han som imam på Islamic center.

– Jag tillsammans med Torgny Anderberg arbetar på två fronter. Dels vill vi motverka främlingsfientlighet och visa på god vilja mellan religionerna och vi vill också motverka extremism och göra det möjligt för människor att delta i god samhällsutveckling, säger Mukhiddine Shirinov.

Torgny Anderberg och Mukhiddine Shirinov har en annorlunda syn på det sekulariserade Sverige.

– Vi tycker att det är bra med sekularism och vi vill samverka och medverka till en mer interreligiös mångfald i det svenska samhället, säger Torgny Anderberg.  Mukhiddine Shirinov håller med.

– Vi vill se religion som en möjlighet och inte som hinder och ett samarbete mellan olika religioner måste växa fram på ett naturligt sätt, säger han.

Målet med samarbetet är att visa på att alla människor i Sverige har samma rättigheter och skyldigheter oavsett religion.
Andra aktiviteter man anordnar för kristna och muslimer i Malmö är nationaldagsfirande på Islamic center där Skrävlinge församling kommer till det islamiska centret och firar med dem.

På somrarna anordnar man något man kallar Sommarkul, ett läger för ungdomar oavsett religion i området.

Dialog och möte i kamp mot intoleransen

TEXT OCH FOTO: Kristoffer Moldéus

Det pågår många spännande dialogprojekt runtom i landet i Svenska kyrkans och muslimska församlingars regi. Seglora smedja sände frilansskribenten Kristoffer Moldéus till Umeå, där Maria Jägare, församlingspedagog i Svenska kyrkan och Anna Waara, aktiv i Muslimer för fred och rättvisa vill driva ett projekt för att motverka intolerans.

Maria Jägare, kristen och församlingspedagog i Svenska kyrkan i Umeå och Anna Waara, muslim och aktiv i Svenska muslimer för fred och rättvisa har sökt pengar till ett projekt där man vill undervisa unga människor från olika bakgrunder.

Tanken med projektet är att motverka intolerans, fördomar och okunskap människor emellan.

–       Vi vill arbeta långsiktigt och utbilda unga ambassadörer och förebilder, men projektet kommer också att arbeta ute i mötet med ungdomar i undervisning, säger Maria Jägare.

Målet med projektet är att skapa starka förebilder för såväl unga troende som sekulära ungdomar. Projektet kommer om allt går som det ska, fortlöpa under tre år varav det sista året handlar om att ungdomarna själva arbetar med frågor kring intolerans, utanförskap eller diskriminering med stöd av Maria Jägare och Anna Waara.

–       Vi vill genomföra det här projektet därför att vi ser en ökad rädsla för religion och en ökad polarisering mellan olika grupper i samhället, säger Anna Waara.

Ett exempel på det är den politik som reglerat IVIK eleverna, alltså en introduktionsutbildning för nyanlända elever till endast en gymnasieskola i Umeå .

–       Jag har mött flera av eleverna och de uttrycker ett utanförskap där de känner att de sätts åt sidan och inte ses som lika bra som de andra, utan måste avskiljas och hållas undan från övriga elever. säger Anna Waara.

Både Anna Waara och Maria Jägare ser projektet som ett sätt att minska klyfterna och utanförskapet i samhället och föra upp samtalet om tro på agendan.

–       Vi vill med projektet skapa mötesplatser för människor som inte annars skulle mötas för att motverka grupperingar och utestängande av vissa grupper, säger Maria Jägare.

Handlar inte om att missionera

Med projektet vill man visa att vara religiös är en möjlighet och inte ett hinder, och att det inte behöver vara en förutsättning att ge upp sin identitet för att vara en aktiv del av samhället. Projektet vill också peka på att det går att samarbeta även fast man har olika livsåskådningar.

–       Det finns frågor som jag och Maria inte håller med varandra om utifrån våra religioner, men jag respekterar Maria som människa och kristen, säger Anna Waara.

Maria Jägare berättar att i samarbetet med muslimer får använda andra texter från Bibeln än vad man annars skulle göra, detta för att visa på ödmjukhet.

–       Jag har ingen ambition att göra Anna eller andra muslimer jag möter i projektet till kristna, när vi är ute och föreläser och arbetar med projektet kommer vi att representera oss själva och inte våra respektive religioner, säger Maria Jägare.

Positiva reaktioner

Första målet med projektet är en förstudie som det i dagarna sökts pengar till där man ser över möjligheterna och hur projektet ska se ut och om allt går i lås kommer det bli ett tre årigt projekt med start 2013. Detta är något som både Maria Jägare och Anna Waara hoppas mycket på. Beviljas inte pengarna till projektet är inte samarbetet förlorat för det.

–       Vi kommer att fortsätta att samarbeta, men då i mindre skala, i form av punktinsatser, säger Maria Jägare.

Liknande samarbeten mellan kristna och muslimer har skapat debatt i andra delar av Sverige.

–       Jag har hört kritiska röster kring vårt Projekt Respekt, men den senaste reaktionen var positiv, personen ifråga funderade på att bli medlem i Svenska kyrkan igen, säger Maria Jägare

Bland muslimerna i Umeå har projektet inte skapat reaktioner.

–       Det är inget kontroversiellt hos de muslimer jag mött att man arbetar över religionsgränserna. Jag har inte fått några negativa reaktioner från någon, säger Anna Waara.

Kollektivet Gandhi uppmuntrar till engagemang

Engagemang förändrar världen, i alla fall om man får tro kollektivet Gandhi. Vi bad frilansjournalisten Kristoffer Moldéus åka till Mjölby och kolla in ickevåldskollektivet Gandhi. Möt Annika Spalde, Pelle Strindlund och Martin Smedjeback i ett samtal om engagemang, ickevåld och vad som driver dem.

 TEXT OCH FOTO: KRISTOFFER MOLDÉUS

I ett vanligt svenskt lägenhetsområde i Mjölby ligger ickevåldskollektivet Gandhi. Utåt sett är det en vanlig lägenhet, men det som skiljer är att det sitter en stor bild på Mahatma Gandhi på vägen och att hans sju synder sitter brevid.

Jag träffar medlemmarna över en kopp kaffe och det blir ett samtal om deras engagemang, varför och hur man ska ägna sig åt icke-våld och hur deras livsval började.

Hur kom det sig att ni bildade kollektivet Gandhi?

–      Vi har haft idén väldigt länge. När jag jobbade på Kristna fredsrörelsen fick jag en inbjudan till kampanjen Avrusta. I och med kampanjen Avrusta sa jag upp lägenheten och då bestämde jag, Annika och Pelle oss för att bilda kollektiv, säger Martin Smedjeback.

–      Det finns för få politiska kollektiv och det ville vi ändra på, säger Annika Spalde.

Kollektivet Gandhi har fått mycket uppmärksamhet och det är något som medlemmarna är glada för, men också ser risker med.

–      Det är klart att det vi håller på med ger uppmärksamhet, men vi vill inte stå på pedistaler. Folk uppfattar oss som någon sorts spets inom ickevåldsrörelsen, men det är inte hela bilden. Den mesta tiden lägger vi på traditionellt folkrörelsearbete, insändarskrivande, föreningsarbete, flygbladsutdelning, sådant som de flesta har möjlighet att göra, säger Annika Spalde.  När jag är ute och föreläser kommer det ofta fram folk till mig efteråt och pratar, då försöker jag inspirera dem istället för att de ska se upp till mig, säger Annika Spalde.

–      Vi vill uppmuntra till eget engagemang, fortsätter hon, inte bli en ursäkt för andra, ”vad bra att dom finns” .

Om man vill ha ett snabbt och effektivt tips för att engagera sig har Pelle Strindlund ett tips, något han kallar en quick fix.

–      Bli vegetarian! Då skonar man djuren och samtidigt tänker man på miljön, klimatet och jordens resurser. Det kommer inte att lösa alla världens problem, men det är en viktig åtgärd. Om problemet är att människor inte har tid att engagera sig är detta något alla har tid med, säger han.

Hur började ert engagemang och vad är det som driver er?

–      I min familj pratade vi aldrig politik. Som utbytesstudent i Paraguay såg jag fattigdom och kände att jag ville jobba mot den, men det var först när jag flyttade till Hammarkullen och lärde känna politiskt aktiva människor som jag blev engagerad i samhällsförändrande arbete, säger Annika Spalde.

För Annikas man Pelle Strindlund såg resan lite annorlunda ut.

–      Det var på en resa till Texas, USA som jag insåg att världen var orättvis, den resan har påverkat mig väldigt mycket, säger han.

Martin Smedjebacks engagemang började när han engagerade sig i KRISS, Kristna studentrörelsen i Sverige där han senare blev ordförande.

–      Det är en rörelse som försöker göra skillnad på ett aktivt sätt, det var häftigt att se. Jag minns särskilt en resa till Libanon med WSCF,  World student christian federation, den världsvida organisation som KRISS tillhör, säger han.

Mötet som Martin Smedjeback åkte på skulle bestämma WSCFs inriktning de närmaste tre åren och det blev en omtumlande upplevelse för honom.

–      Det var en häftig upplevelse att se det engagemang och de olika inriktningar som rörelsens medlemmar ville ta, det var olika på många sätt, men ändå mot samma riktning, förändring.

Medlemmarnas engagemang inom ickevåld har gett resultat och just nu är håller de på med olika världsförbättrande saker.

–      Jag håller på att skriva debattartiklar om svensk vapenexport. Det gäller att vända uppmärksamheten vi fått från våra aktioner till något positivt, säger Martin Smedjeback.

Annika och Pelle håller på att förbereda Ofogs sommaraktioner.

–      I år kommer det att hållas ett internationellt aktionsläger mot NEAT, North European Aerospace Testrange, säger hon.

Intervjun är slut och när jag lämnar deras hem känner jag mig inspirerad och att det finns hopp för vår värld. Kollektivet Gandhi engagerar verkligen.