Dialog och möte i kamp mot intoleransen

TEXT OCH FOTO: Kristoffer Moldéus

Det pågår många spännande dialogprojekt runtom i landet i Svenska kyrkans och muslimska församlingars regi. Seglora smedja sände frilansskribenten Kristoffer Moldéus till Umeå, där Maria Jägare, församlingspedagog i Svenska kyrkan och Anna Waara, aktiv i Muslimer för fred och rättvisa vill driva ett projekt för att motverka intolerans.

Maria Jägare, kristen och församlingspedagog i Svenska kyrkan i Umeå och Anna Waara, muslim och aktiv i Svenska muslimer för fred och rättvisa har sökt pengar till ett projekt där man vill undervisa unga människor från olika bakgrunder.

Tanken med projektet är att motverka intolerans, fördomar och okunskap människor emellan.

–       Vi vill arbeta långsiktigt och utbilda unga ambassadörer och förebilder, men projektet kommer också att arbeta ute i mötet med ungdomar i undervisning, säger Maria Jägare.

Målet med projektet är att skapa starka förebilder för såväl unga troende som sekulära ungdomar. Projektet kommer om allt går som det ska, fortlöpa under tre år varav det sista året handlar om att ungdomarna själva arbetar med frågor kring intolerans, utanförskap eller diskriminering med stöd av Maria Jägare och Anna Waara.

–       Vi vill genomföra det här projektet därför att vi ser en ökad rädsla för religion och en ökad polarisering mellan olika grupper i samhället, säger Anna Waara.

Ett exempel på det är den politik som reglerat IVIK eleverna, alltså en introduktionsutbildning för nyanlända elever till endast en gymnasieskola i Umeå .

–       Jag har mött flera av eleverna och de uttrycker ett utanförskap där de känner att de sätts åt sidan och inte ses som lika bra som de andra, utan måste avskiljas och hållas undan från övriga elever. säger Anna Waara.

Både Anna Waara och Maria Jägare ser projektet som ett sätt att minska klyfterna och utanförskapet i samhället och föra upp samtalet om tro på agendan.

–       Vi vill med projektet skapa mötesplatser för människor som inte annars skulle mötas för att motverka grupperingar och utestängande av vissa grupper, säger Maria Jägare.

Handlar inte om att missionera

Med projektet vill man visa att vara religiös är en möjlighet och inte ett hinder, och att det inte behöver vara en förutsättning att ge upp sin identitet för att vara en aktiv del av samhället. Projektet vill också peka på att det går att samarbeta även fast man har olika livsåskådningar.

–       Det finns frågor som jag och Maria inte håller med varandra om utifrån våra religioner, men jag respekterar Maria som människa och kristen, säger Anna Waara.

Maria Jägare berättar att i samarbetet med muslimer får använda andra texter från Bibeln än vad man annars skulle göra, detta för att visa på ödmjukhet.

–       Jag har ingen ambition att göra Anna eller andra muslimer jag möter i projektet till kristna, när vi är ute och föreläser och arbetar med projektet kommer vi att representera oss själva och inte våra respektive religioner, säger Maria Jägare.

Positiva reaktioner

Första målet med projektet är en förstudie som det i dagarna sökts pengar till där man ser över möjligheterna och hur projektet ska se ut och om allt går i lås kommer det bli ett tre årigt projekt med start 2013. Detta är något som både Maria Jägare och Anna Waara hoppas mycket på. Beviljas inte pengarna till projektet är inte samarbetet förlorat för det.

–       Vi kommer att fortsätta att samarbeta, men då i mindre skala, i form av punktinsatser, säger Maria Jägare.

Liknande samarbeten mellan kristna och muslimer har skapat debatt i andra delar av Sverige.

–       Jag har hört kritiska röster kring vårt Projekt Respekt, men den senaste reaktionen var positiv, personen ifråga funderade på att bli medlem i Svenska kyrkan igen, säger Maria Jägare

Bland muslimerna i Umeå har projektet inte skapat reaktioner.

–       Det är inget kontroversiellt hos de muslimer jag mött att man arbetar över religionsgränserna. Jag har inte fått några negativa reaktioner från någon, säger Anna Waara.

Annonser

Kollektivet Gandhi uppmuntrar till engagemang

Engagemang förändrar världen, i alla fall om man får tro kollektivet Gandhi. Vi bad frilansjournalisten Kristoffer Moldéus åka till Mjölby och kolla in ickevåldskollektivet Gandhi. Möt Annika Spalde, Pelle Strindlund och Martin Smedjeback i ett samtal om engagemang, ickevåld och vad som driver dem.

 TEXT OCH FOTO: KRISTOFFER MOLDÉUS

I ett vanligt svenskt lägenhetsområde i Mjölby ligger ickevåldskollektivet Gandhi. Utåt sett är det en vanlig lägenhet, men det som skiljer är att det sitter en stor bild på Mahatma Gandhi på vägen och att hans sju synder sitter brevid.

Jag träffar medlemmarna över en kopp kaffe och det blir ett samtal om deras engagemang, varför och hur man ska ägna sig åt icke-våld och hur deras livsval började.

Hur kom det sig att ni bildade kollektivet Gandhi?

–      Vi har haft idén väldigt länge. När jag jobbade på Kristna fredsrörelsen fick jag en inbjudan till kampanjen Avrusta. I och med kampanjen Avrusta sa jag upp lägenheten och då bestämde jag, Annika och Pelle oss för att bilda kollektiv, säger Martin Smedjeback.

–      Det finns för få politiska kollektiv och det ville vi ändra på, säger Annika Spalde.

Kollektivet Gandhi har fått mycket uppmärksamhet och det är något som medlemmarna är glada för, men också ser risker med.

–      Det är klart att det vi håller på med ger uppmärksamhet, men vi vill inte stå på pedistaler. Folk uppfattar oss som någon sorts spets inom ickevåldsrörelsen, men det är inte hela bilden. Den mesta tiden lägger vi på traditionellt folkrörelsearbete, insändarskrivande, föreningsarbete, flygbladsutdelning, sådant som de flesta har möjlighet att göra, säger Annika Spalde.  När jag är ute och föreläser kommer det ofta fram folk till mig efteråt och pratar, då försöker jag inspirera dem istället för att de ska se upp till mig, säger Annika Spalde.

–      Vi vill uppmuntra till eget engagemang, fortsätter hon, inte bli en ursäkt för andra, ”vad bra att dom finns” .

Om man vill ha ett snabbt och effektivt tips för att engagera sig har Pelle Strindlund ett tips, något han kallar en quick fix.

–      Bli vegetarian! Då skonar man djuren och samtidigt tänker man på miljön, klimatet och jordens resurser. Det kommer inte att lösa alla världens problem, men det är en viktig åtgärd. Om problemet är att människor inte har tid att engagera sig är detta något alla har tid med, säger han.

Hur började ert engagemang och vad är det som driver er?

–      I min familj pratade vi aldrig politik. Som utbytesstudent i Paraguay såg jag fattigdom och kände att jag ville jobba mot den, men det var först när jag flyttade till Hammarkullen och lärde känna politiskt aktiva människor som jag blev engagerad i samhällsförändrande arbete, säger Annika Spalde.

För Annikas man Pelle Strindlund såg resan lite annorlunda ut.

–      Det var på en resa till Texas, USA som jag insåg att världen var orättvis, den resan har påverkat mig väldigt mycket, säger han.

Martin Smedjebacks engagemang började när han engagerade sig i KRISS, Kristna studentrörelsen i Sverige där han senare blev ordförande.

–      Det är en rörelse som försöker göra skillnad på ett aktivt sätt, det var häftigt att se. Jag minns särskilt en resa till Libanon med WSCF,  World student christian federation, den världsvida organisation som KRISS tillhör, säger han.

Mötet som Martin Smedjeback åkte på skulle bestämma WSCFs inriktning de närmaste tre åren och det blev en omtumlande upplevelse för honom.

–      Det var en häftig upplevelse att se det engagemang och de olika inriktningar som rörelsens medlemmar ville ta, det var olika på många sätt, men ändå mot samma riktning, förändring.

Medlemmarnas engagemang inom ickevåld har gett resultat och just nu är håller de på med olika världsförbättrande saker.

–      Jag håller på att skriva debattartiklar om svensk vapenexport. Det gäller att vända uppmärksamheten vi fått från våra aktioner till något positivt, säger Martin Smedjeback.

Annika och Pelle håller på att förbereda Ofogs sommaraktioner.

–      I år kommer det att hållas ett internationellt aktionsläger mot NEAT, North European Aerospace Testrange, säger hon.

Intervjun är slut och när jag lämnar deras hem känner jag mig inspirerad och att det finns hopp för vår värld. Kollektivet Gandhi engagerar verkligen.